Frustrerad

Jag borde bli det, men jag känner mig mest likgiltig.

Igår trodde jag att jag skulle hinna gråta ur mig lite innan Samuel kom hem, men han kom hem tidigare så han hittade mig i sängen med tårar i ögonen och blev väl helt förskräckt och trodde att det hänt mig någonting.
Han får inga vettiga svar heller eftersom att jag inte vet varför jag känner mig ledsen och att ingenting känns roligt. Det har pågått i en vecka och det är inte roligt längre.
Är det för att jag sover dåligt när jag har tidiga mornar på schemat? Är det pga hösten? Är det pga allt som händer i kroppen vid graviditeten?

Idag kände jag starkt att jag vill inte gå upp. Jag skiter i att åka till jobbet. Jag kan ändå inte utföra jobbet bra när jag inte vill träffa folk eller serva folk.
Jag måste leta fram guldkornen idag. Det enda jag hittar är att Knudsen ska hjälpa mig i restaurangen på första tåget. Sen finns det inga fler för jag får inte ens sova hemma inatt.

Ni hör ju hur jag låter. Inte kul alls.

Vart är mitt pokerface...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0