youneedahero

När Samuel är ute och fiskar behöver jag aldrig vara rädd att han inte ska komma tillbaka. Han kommer tillbaka.

Tänk att jag suttit och väntat så mycket. Att jag haft sån ångest och väntat i evighet innan. Väntat förgäves.

Att jag varit så rädd och så ensam som jag varit. Att jag haft såna runt mig som tryckt ner mig så mycket. Att jag inte förstod det. Jag fick höra att alla kommer att lämna mig. Jag kommer bli helt ensam. Jag kommer aldrig att få en bra relation för jag är inte värd det.
Idag blir jag arg när jag tänker tillbaka.
Jag förstod det inte då. Hur illa jag blev behandlad. Jag har fått stryk fysiskt och psykiskt men jag förtjänade ju det. Sån svartsjuka och sånt kontrollbehov och det spelade ingen roll vad jag gjorde eller vad jag sa för allting var bara fel hela tiden.
Tillslut slutade jag svara i telefonen. Jag kunde inte förstå att det skulle leda till förföljning och telefonterror i år efteråt. Hemlig adress till och med.

Jag umgås inte med Hanna längre pga orsaker som jag inte behöver ta upp här, men jag umgås med Emma. Emma är en av mina bästa vänner. Tack vare att jag fick jobb på SJ så kunde jag mer och mer förstå vad som var fel och välja att gå åt rätt håll. Jag vill tacka Hanna och Emma för att dom öppnade upp den här rätta vägen för mig. Jag kunde förstå att jag faktiskt hade ett värde. Jag hade troligtvis råkat mer illa ut och inte kunnat sitta här idag och vara superlycklig om jag inte hittat en väg bort.



Jag är aldrig rädd längre. Jag är absolut inte rädd för Samuel. Han är den snällaste människan som jag någonsin träffat.
Imorse vaknade vi tidigt och vi låg och slogs, på låtsas, och skrattade och pussades ett bra tag i sängen innan vi gick upp.
Sånt gör mig lycklig. Att få se en nyvaken Samuel med håret på ända och krama om honom och älska honom så mycket när han är sängvarm det är heeeelt underbart.
Samuel är min stora trygghet och honom kan jag verkligen hålla i när det blåser.

Mina vänner är också min trygghet och dom kan jag också hålla mig fast på marken när det blåser.
Emma och Mathilda är dom som känner mig allra bäst. Emma har sett mig på botten och hon ser mig nu uppe på mina rosa moln. Jag är dig evigt tacksam Emma för allt.
Det här är vi när vi är i vårt esse. Jag ska ta en massa bilder på oss i London för jag vet att det kommer att bli en massa tok där. Ha ha jag blir så lycklig i magen när jag tänker på att vi snart åker =)




Nu ska jag inte vara blue för Samuel kommer strax hem.