youneedahero

Jag vaknade upp igår och var allt annat än glad, som ni läst.
Och inte fan blev det bättre senare.

Jag och Samuel var ute hos Mikkiz och Anders och det var som vanligt jättekul att träffa dom och ändå ska jag sitta där och svälja gråten som sitter i halsen.
Och inte blev det bättre när vi kom hem.
Eller ja, Samuel vet precis hur han ska ta mig när jag "svävar iväg" så vi tog ett bad ihop.
Senare var jag tvungen att stänga in mig i sovrummet och gråta och efter en stund kom Samuel in och kramade mig.
Jag tycker om när han tröstar mig men jag känner mig så jävla dum när jag är ledsen.
Resten av kvällen låg jag ihopkurad på Samuel och ville inte släppa taget.


Idag vill jag bara vara hemma. Men jag är på jobbet ändå.
Jag har sovit max en timme inatt och jag grät i bilen på väg till jobbet bara för den här känslans skull.
Det är som att ställa ett äpple eller någonting framför sig. Du ser den, du vet att det finns så då kan du inte ignorera den.
Så är det med känslan i mig.

Jag vill att arbetsdagen ska ta slut så att jag får åka hem och gömma mig i sängen och gråta ögonen ur mig.
Jävla skit rent ut sagt!