youneedahero

Jag har sammanfattat en förlossningsberättelse. Jag kommer att få gå igenom min journal med min barnmorska längre fram, men jag minns ganska tydligt ändå hur timmarna på förlossningen var:

Jag fick min första värk 23:30 i Söndags kväll, 12/2. Klockan 01:30 gick jag upp och började att klocka värkarna. Jag var ganska förvånad över att nästan alla värkar kom med sex minuters mellanrum. Regelbundna värkar direkt.

Jag skickade iväg Samuel till jobbet och vi kom överens om att jag hör av mig när han behöver komma hem. Jag kände mig väldigt trygg med min andning och kände att jag jobbade bäst ensam.

Vid elva kom Samuel hem. Då hade min slempropp och vattnet gått och på förlossningen undrade dom varför jag fortfarande var hemma ha ha =) Jag ville inte bli hemskickad ;)

Vi kom till förlossningen strax efter klockan 12 och utanför bilen gick resten av mitt vatten. REJÄLT! Jag bara skrattade. Det plaskade i skorna =)
När vi ringt på dörren till förlossningen och fått komma in så skrev vi upp vårat regnummer på bilen på en tavla så vi inte skulle få böter.
När jag skulle börja gå till ett rum så hade jag lämnat en vattenpöl efter mig haha =) Jag och Samuel skrattade.

Jag fick byta om och blev kopplad till en CTG maskin som mätte värkar och bebisens hjärtljud.

Jag blev undersökt och hade öppnat mig nästan 6 cm. Bra jobbat hemma!

Lustgasen funkade inte, eller den funkade litegrann med inte som jag ville. Jag fick en EDA, en ryggmärgsbedövning. Den tog inte och värkarna gjorde verkligen SKITONT vid det här laget. Som tur är så var narkosläkaren kvar på förlossningen så efter ett tag las en ny EDA. Jag minns att jag andades in i syrgasmasken som Samuel fick hjälpa mig med eftersom jag var tvungen att ligga blixtstilla. På utandningen minns jag att jag några gånger vrålade AJ och några gånger vrålade jag bara i masken. Skönt att få låta lite. Samuel har sagt i efterhand att han tycker jag skötte mig bra och gjorde inte alls mycket ljud.

Tillslut hjälpte EDA:n och när värkarna kom kände jag bara ett tryck neråt vid värktoppen. Tjejen som hjälpte mig tyckte att det var konstigt att jag kände ett så pass kraftigt tryck som jag gjorde då man normalt sett känner ett tryck men inte så som jag gjorde.

Jag satt på en pilatesboll och lutade mig mot sängen och kunde mellan värkarna nästan somna.
Samuel gav mig nyponsoppa och banan emellanåt.

Efter ett tag började personalen fundera lite väl mycket på bebisens hjärtljud som gick ner vid varje värk men som kom igång direkt efteråt. Det började att talas om andra utvägar för förlossning, sugklocka eller kejsarsnitt.
Jag blev lite nervös men blev lugnad av världens bästa personal.

Samuel blev ivägskickad för att äta för att orka och jag hade personal hos mig hela tiden. Jag ville gå upp och kissa men när jag reste mig sjönk bebisen hjärtljud direkt så jag blev omkullknuffad i sängen. Då blev jag lite orolig.
Det togs prov från bebisens huvud som fick personalen att ta det definitiva beslutet att snitta mig för bebisens skull.

Samuel kom tillbaka från matstunden och fann mig i gynställning med läkare mellan benen och en massa grejer som dom körde in och rotade runt med. Jag kände ingenting, jag tänkte bara på bebisen.

Narkosläkaren kom in och frågade mig frågor och sen maxdoserade dom min EDA för att göra mig redo för att snittas. Jag ville inte bli sövd och är glad att jag fick vraa vaken. Hela tiden satt gulliga tjejen ( tror hon heter Rebecca ) och sa att jag inte ska vara orolig, det kommer gå bra och att dom gör detta för bebisens skull.

In på operation, fläktes ut på en bår och helt plötsligt kände jag inte nederdelen av min kropp.
Otroligt märkligt att veta att dom sliter och drar men jag känner ingenting.
Tillslut "känner" jag ett "plopp" och så är han ute.
Jag ropar och frågar om han är ute, jag frågar Samuel varför han inte gråter och då hör jag det mest underbara ljud jag någonsin hört nämligen min sons skrik.
Då börjar jag storgråta!
Gråter ännu mer när jag får se min underbara prins, visserligen upp och ner men han är så fin! Stora ögon som tittar på mig. Jag undrade vems ögon han fått då varken jag eller Samuel har stora ögon.
Vi hade bestämt namn innan men valde att inte berätta det för fler än familjen.
Våran son var helt klart en Noa.

Samuel fick följa med personalen ut med Noa och klippa resten av navelsträngen och vara med när dom undersökte honom.
Medan dom var borta satt det alltid någon och pratade med mig medan jag blev ihopsydd. Jag kände mig hela tiden väldigt trygg.
Samuel kom tillbaka med våran son och jag fick titta mer på honom. Han var 55 cm lång och vägde 3250 gram och hade ett huvudmått på 34 cm.

Jag blev skickad till uppvaket och Samuel fick ta hand om våran bebis under tiden. Samuel hade fått fika som alla nyblivna föräldrar får och så hade han fått sätta en blå nål på månaden Februari på tavlan som dom har på förlossningen =)

Jag blev rörlig i kroppen igen väldigt snabbt så jag behövde inte ligga på uppvaket så länge utan fick komma till BB dit även Samuel och Noa kom.
Jag fick äntligen hålla våran minibebis och amma för första gången.

I och med att jag blev snittad så fick Samuel sköta om Noa mest det första dygnet. Jag hade väldigt ont och fick morfin som jag inte alls gillade då jag blev väldigt snurrig. Jag fick en halv dos en gång och det var bättre men sen valde jag att bara få Alvedon och Ibumetin istället.

Samuel sov kvar första natten och tredje natten skulle han först inte få sova kvar pga platsbrist men som tur var så fick han det ändå.

Vi åkte hem från BB på Torsdagen och det var lite nervöst men så himla skönt att komma hem.

Nu håller Noa på att anpassa sig till livet utanför magen med dygnsrytm och mage som ska fungera så sömnen är ju lite sisådär men det hör till. Det blir mer och mer rutiner så småningom.

Jag lever i en bubbla känns det som och omvärlden bryr jag mig inte så mycket om. Jag älskar att vara hemma med min fina familj och jag och Samuel hjälps åt så bra med allting. Vi har verkligen funnit våra roller som föräldrar.
Samuel och Noa är det absolut bästa som har hänt mig och jag är så enormt tacksam och lycklig över att Samuel ville ge mig den familjen som jag alltid har velat ha.

Det är verkligen nu som livet börjar på riktigt, det känns i hela kroppen.