youneedahero

Nej det är inte min dag idag. Idag känns bara allting fel. Jag går och blinkar bort tårar hela tiden. Det är tur att Samuel är iväg och fiskar idag. Jag vet att jag inte kommer att kunna hålla tillbaka tårarna som trycker på bakom ögonen när han kommer hem, ser att det är något som inte stämmer och kramar mig.

Jag var nere på stan förut. Tittade lite i affärer och handlade middag till ikväll. Och jag känner mig bara nedstämd hela tiden. Och ensam. Jag möter ingen på stan för jag känner ingen i den här stan.
Det är tråkigt att vi blev bortglömda gällande föräldragrupp och att vi fick känslan att det inte är meningen att vi ska gå då det strular. Jag hade kanske träffat några roliga blivande mammor där.

Jag köpte vita tulpaner till mig själv för jag vet att blommor brukar kunna göra mig glad. Jag blev mest arg över att jag kastat min bästa tulpanvas i flytten och fick göra två vaser istället. Blev okej ändå, det är ändå två pack med tio i varje.

När jag kom hem hittade jag Leo sovandes på skötbordet och då fick jag ett psykbryt då jag inte klarar av katthår på bebisens saker. Katten gör allt för att lägga sig där jag inte vill ha honom. Han har en hel soffa för sig själv men ska ändå alltid vara där han inte får. Så nu står det fullt av påsar uppe på skötbordet så han ska ge fan i det.
Vagnen vet jag inte hur jag ska täcka över sen när den används för där kommer han också hoppa upp och lägga sig i.
Han är inte uppe i våra knän när vi sitter i våran soffa för jag vill inte vara täckt av katthår när jag ska amma där.
Allting kan uppfattas som hårt, men jag bryr mig inte om vad andra tycker. Katten bestämmer inte här hemma och jag får inte luft när jag tänker på att bebisen ska få en massa katthår på sig och jag vill inte lägga en naken bebis på ett skötbord fullt utav hår.
Spjälsängen står i vårat sovrum och dit är alltid dörren stängd eftersom jag tycker det är äckligt att sova med djur i sängen.
Leo sov ett tag i sängen när jag hade avlivat Max och jag fick panik då kuddar och lakan var täckta av grått och svart hår.

Jag är orolig ändå så det räcker för hur allt ska bli. Jag kanske är extra nojjig med mycket men det är första gången jag ska bli mamma och jag vet inte hur man är en mamma. Jag är rädd att tappa bebisen, att jag ska bryta armen av honom när jag ska byta kläder på honom och jag är rädd att jag inte ska förstå vad han vill när han gråter.
Och alla dom här sakerna är normalt att oroa sig för och jag vet innerst inne att jag kommer att lära mig allting.
Jag tappar aldrig saker. Leo brukar jag bära runt på som en bebis och honom har jag aldrig tappat.
Jag kommer inte bryta armen av bebisen och jag kommer lära mig hans signaler fortare än vad jag tror.
Men ändå så finns det oro där och det är så det brukar vara.

Jag blir nedstämd över att jag inte känner att jag tillför någonting om dagarna.
Jag vet att jag inte skulle orka att jobba på det jobbet jag har och jag är glad att jag får chansen att ta det lugnt.
Jag spyr på att diska, tvätta och städa. Jag börjar känna hat mot diskhon.

Jag kommer säkert se tillbaka på den här tiden om ett tag och tänka: fy farao vad bra jag hade det.
Men nu, uuuuäck!
Jag vill inte känna mig lika onödig som en armhåla! Jag vill känna mig behövd!
Det är tur att jag inte är arbetslös utan att jag faktiskt bara väntar på att lillen ska födas.

Jag fick ett sms från Mathilda förut när jag var i affären. Det var en kompiskärleksförklaring och just idag behövde jag ett sånt sms. Mindre kul bara att börja tjuta bland folk, men jag blev så himla rörd och dom som såg mig såg även min boll till mage och tänkte nog: Stackarn! Graviditetshormoner ;)
Jag har alltid varit känslig och har väldigt lätt för att bli rörd. Speciellt när andra blir glada!
Som tur är så vet jag att de flesta av mina tjejkompisar är likadana haha =)

Och den här satans halsbrännan...jag blir GALEN!

Imorgon är det säkert en mycket bättre dag =)