youneedahero

Jag skulle kunna köpa tio stycken Samuel-lägenheter för samma pris som en i Örebro.

Enligt talessättet så är man sin egen lyckas smed.
Då gäller det att sålla agnarna från vetet, inse vilka som står i vägen för ens lycka och radera dom ur sitt liv.
Annars kommer man aldrig att kunna uppnå lycka.
För att kunna smida sin egen lycka så behöver man en väl fungerande smedja.

Lycka är ett läskigt ord. Det känns som att när jag uttalar ordet så vill jag snabbt sätta händerna för ögonen och huka mig ner, av rädsla för att få någonting i huvudet.
Lycka är för mig ett starkt ord, precis som kärlek och hat är.
Men jag tror ändå att det är det som jag är. Lycklig. Hur vet jag om jag är lycklig?

Det är så himla härligt att se en snusdosa i kylen när jag öppnar kylskåpsdörren, det är tryggt att ha en sovande person i sängen bredvid mig, att sjunga med i låtarna på radion när man åker bil och jag kan inte sluta att le när jag ser på honom.
Jag är löjlig. En nerkärad fjant.
Och jag har sån tur så det är ömsesidigt.


Igår satt jag ensam och övergiven på Trappan och drack kaffe och tittade på folk. Solen värmde väldigt mycket och jag kände våren smyga sig fram.
Jag längtar efter våren, försommaren och sommaren.
Alla mår bättre när dom får solljus på sig.

Jag längtar till jag och Hanna ska till London. Jag orkar inte ens tänka på vad vi ska vara med om. Ääääääägypten var ju helt...konstigt, så jag har stoooora förväntningar på London med den damen.
Jag älskar att resa. Jag älskar att komma bort ifrån den så välkända vardagslunken. Jag älskar att få nya intryck och möta nya människor.


Och så trivs jag bra som kär.

Enligt Telia bor jag på Ekersgatan, enligt Skatteverket så bor jag i Glanshammar och enligt mig själv så bor jag på Hjortstorpsvägen.
Men jag vet inte?
Jag verkar ha trillat emellan några bord.
Eller så kanske jag inte finns?
Det finns ingen som vet riktigt säkert vart jag finns.
Spännande.

När jag känner att jag har koll på vart jag befinner mig i livet så verkar myndigheterna och andra inte ha en aning om vart jag befinner mig.
Jag har mer koll än dom. Jag litar på mig själv.


Jag kanske ska kommentera teckningen. Jag fick den teckningen utav en tjej på fem år på Fridas dödsdag. Det känns som en hälsning från någon som verkligen inte finns längre. Eller vad tror ni? Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna när jag fick teckningen.

Det är oftast ett större behov av att skriva när måendet inte är så bra... då vill sakerna jag tänker på komma ut, så att dom ska försvinna från mitt sinne ett tag...
När jag mår bra så känns det som att jag vill behålla den känslan så länge jag kan, och jag är lite rädd för att om jag skriver av mig, så kanske känslan försvinner.
Lite som att hålla andan.

Det är så skönt att må bra, vara lätt, le mycket och se allting i ett rosa skimmer.
Om man levt för länge i dåligt mående, utan anledning till att dra på smilbanden och allt är bara en svart sörja utan ett slut så är det underbart att må bra.  

Man måste också ha varit med om att må riktigt dåligt för att kunna uppskatta att må riktigt bra.


Det är underbart att vara kär. Det är underbart att få fina sms mest hela tiden, som får mig att le så brett så mungiporna snuddar vid öronen.
Det är underbart att vara sådär löjlig.
Det är undebart att vara sådär kär som man hatar när alla andra är när man ser allting i svart.
Det är underbart att svartseende människor avskyr en.



Och så älskar jag mina vänner så mycket så det gör ont i hjärtat ibland.



Jag tror att jag är inne på en omtalade raksträckan just nu, och det är inte en highway to hell.

Jag är PM, vem är du?